Lördag kväll.

Maken var konstig idag. Vi hade bestämt en träff på NK för att dricka en
kopp kaffe. Jag hade shoppat med vänninorna hela dagen och jag tänkte att
han kanske var lite sårad för att jag var lite sen. Men han sa ingenting om
det. Samtalet flöt inte alls, han vara tystlåten. Jag föreslog att vi skulle
flytta oss lite så vi fick tystare platser i cafeterian, så vi kunde prata.
Han gick med på det men var tyst i alla fall.
 
Jag frågade honom om han hade bekymmer och han svarade: Inget
speciellt.
 
Jag frågade om det var mitt fel att han var tystlåten och han
svarade: Det är inget, inget du behöver bekymra dig om.
 
På vägen hem sa jag att jag älskade honom, han log och fortsatte att köra.
Jag kunde inte förstå hans beteende och jag vet inte varför han inte svarade
på min kärleksförklaring.
 
Hemma kände jag att min man hade försvunnit långt bort, som om han inte
längre ville hitta mig. Han bara satt och glodde på tv och verkade långt
borta. Till slut gick jag och lade mig och maken följde efter en stund.
Förvånande svarade han på min kärlek och på mina smekningar, vi
älskade, men han kändes fortfarande långt borta.
 
Kände att jag inte längre orkade, så jag tog upp saken med honom,
men märkte att han redan somnat.
 
Grät mig till sömns.
 
Jag vet inte vad jag ska göra. Är redan säker på att han har ett  förhållande med någon.
Mitt liv är en katastrof. 

 

ETT BLAD UR MAKENS DAGBOK:

Lördag kväll. 
  
 LHC förlorade idag, men jag fick *censur* i alla fall.